Inga lamm fick följa med men igår var det dags att springa Stockholm Marathon för andra gången. Jag har ingen större tur när det kommer till just det loppet. Första gången 2012 var jag superladdad, skulle komma in under 4 timmar och tränad stenhårt. På tävlingsdagen var det 6 grader, regn och blåste riktigt ordentligt! Jag sa då att det blir inga fler marathon efter att nedfrusen stapplat över mållinjen på 4 timmar 26 minuter och några sekunder. Det gick sådär!

Min lillasyster Anna fick marathonanmälan att springa med mig i födelsedagspresent (av mig) i höstas och dags att komma i form igen för mig!  Jag har inte hunnit med träningen i den mängd som jag planerat och benhinnorna har strulat lite men kände mig ändå på banan att satsa på 4 timmar igen några veckor innan start och syrran har kört stenhårt men haft problem med fötterna på långdistansträningen.

Torsdagen den 22 Maj kom ett ordentligt bakslag! Jag köpte nya skor för några veckor sedan och visste att jag skulle ha kort tid att springa in dem och vänja kroppen men den svarade bra direkt och höll även på distansträningen. Fram till torsdagen, 9 dagar innan loppet.

Efter 6 kilometer vid Drottningholms slott fick vaden nog och det blev buss hem, läkarbesök och konstaterandet att jag fått en muskelbristning. Regelbundna isbad, vadskydd och inflammationsdämpande gjorde sitt och jag bättrade på formen med att vila hela vägen till start!

Laddade men med viss tveksamhet om min vad tog vi oss till starten vid Stadion och lämnade väskor, fixade skor och fyllde på vattenförråden. Sjävklart var BRIS svettbandet med från BRIS Challenge för några år sedan.

Hela familjen var med och hejade på plats. Mitt hjärta Evvi och min lillasyster Lisa hade gjort banderoller som inte gick att missa och familjen kryssade mellan olika platser för att heja så mycket som möjligt. Helt fantastiskt vad hejande och glada tillrop gör för humöret och motivationen när allt gör ont och det känns som om mållinjen aldrig kommer! Dessutom fick jag draghjälp av fantastiska Team Nordmark!

Starten kändes helt ok och jag gick långt under mitt vanliga tempo för att känna om vad skulle hålla och efter en dryg kilometer fick jag svaret, NEJ! Vägrade självklart att ge upp och haltade resterande 41 kilometer och såg ut som en John Cleese när han gör ”Silly-Walk”. Blev för övrigt idiotförklarad i två sjukvårdstält när jag fick hjälp att tejpa vänsterknät som inte gillade den konstiga belastningen. ”Så du bestämde dig för att starta ändå, typiskt män”

Annas fötter gav upp strax efter halvmaran men efter ett riktigt bra tempo (nu kan vi distansen så nästa gång blir det Göteborgsvarvet) och jag lyckades hålla ut och komma i mål på blygsamma 5:14:19 vilket ändå känns ok under omständigheterna. Dessutom fick jag sällskap in i mål av mitt hjärta som peppade mig hela vägen in i kaklet!

Stort tack till hela familjen, Team Nordmark, alla andra som hejade på och Pelle T Nilsson för start/målgångsbilderna!

Nu kommer det ta ett tag till nästa marathon!